Grahn barrar

Jag tror att Ulf Lundell fullkomligt älskar att det i de finkulturella kretsarna fortfarande är gångbart att prata om ”Jack” över rödvinsglasen.
Vi pratar här om mannen som på fullaste allvar döpt sin gitarr till ”Den Vita Viskningen”.
Ulf Lundell lever på credden han får från dessa kretsar.
Men när skymningen faller, och den gode Uffe fått i sig pava 2 av rödtjutet, smyger sig sanningen på honom; han är folklig. Och som han avskyr det.
Ulf Lundell gjorde ett gäng riktigt bra låtar i slutet av 70-talet och fram till mitten av 80-talet. Före och efter är det en otrolig massa pretentös dynga som lämnat hans penna och när han då sitter där, med sina pavor och grunnar, så beslutar han sig för att än en gång ta i så att han nästan skiter ner sig. Han betämmer sig för att kalla sin nästa ROMAN för…för…för..Tårpilen!
Lyssna hellre på: Bruce eller Neil Young. Det är nämligen därifrån han snott det mesta. Och orginalet är som bekant oftast bättre.

Jag höll på att köra över Eva Dahlgren en gång för länge sen. Det var precis vid Hornsgatspuckeln och om jag blundar kan jag än idag se hennes skrämda blick framför mig.
Detta var som ni förstår bara en parentes, en liten ”jag mötte Lassie”;).

En gång för länge länge länge länge läääänge sen var Eva Dahlgren en ganska viktig person för vårt kompisgäng på Götgatan. Plattan ”För väntan” var en fantastisk liten historia, som gick varm på våra skivspelare. ”Måste ner på Folkungagatan å känna doften av vimlet, måste bort från ödenojan som jag får på Fjällgatans fik” sjöng hon och självklart sjöng hon för oss söderbönor. 
Eva har en fantastisk humor, vilket inte minst märks i mellansnacket på hennes konserter.
Tyvärr försvann leendena från musiken direkt efter ”En blekt blondins hjärta” och kvar är bara grubbleriet, allvaret och navelskåderiet. Numera känns hon, tyvärr, bara mastig, seg och inte så lite pretentiös.
En svensk Annie Lennox helt enkelt.
Kom tillbaka Eva, vi saknar dig!

Mannen som skrivit ett av svensk films allra allra bästa manus (Pensionat Oskar) har en förmåga att dyka upp i de mest skilda debatter och sammanhang. Jonas Gardell har så mycket på hjärtat och tar sig själv på så stort allvar numera att man som lyssnare nästan kvävs. I bästa fall är det pompöst, i värsta fall bara skitnödigt.
Påfallande ofta har livskamraten Mark intressantare saker att förtälja, tyvärr får han knappt en syl i vädret när Jonas sätter igång. Dämpa sig Jonas, dämpa sig! Vi ser dig!

Det är ju nästan taskigt att ge sig på Regina Lund, för är det någon som jag tror faktiskt egentligen inte alls försöker vara pretentiös, så är det hon.
Samtidigt som Regina försöker att liksom bara vara sitt egna lilla jag, slits skämskudde på skämskudde ut hemma hos Grahn, så fort denna unga dam öppnar munnen.
Jag önskar henne verkligen all lycka och att hon hittat sin publik.
Fast egentligen tror jag hon bäst skulle behöva ett stort glas sprit och ett rejält nyp av första bästa hantverkare.

Jag gillar ju Lisa. Jag tycker att hon är en av våra bästa textförfattare, när hon använder svenskan. Jag vet ändå att hon i en period gillade att sjunga djupsinniga sånger sittandes på scenkanten, barfota, och…liksom bara var djuuup.
Botten nåddes väl ändå med denna svävande, djupt pretentiösa låten på…franska.
Hur tänkte du här egentligen, Lisa Ekdahl?