Grahn barrar

Ordförande Carolines ytterdörr, ca 2 timmar efter AIKs skrällvinst i SM-sluspelet.
Vi bor ju i Solna gudbevars, då får man räkna med huligangrannar…

Vi i styrelsen Brf Fylltratten 8 är inte bara ena baddare på att hålla extra årsmöte för att fylla på med fler ledamöter, vi är även elektriker!
Efter avklarat årsmöte tänkte vi i ett kanske inte helt klart ögonblick, att vi lika gärna kunde laga den trasiga timern i trapphusbelysningen.
Vi menade, hur svårt kan det vara?!

Lärdomen vi nu dragit är: Peta inte med en skruvmejsel direkt in i lamputtaget. Det blir så tråkig stämning då…
och MÖRKT!

Fastnad skruvmejsel inkl. kortslutning...

Ehm...vilken säkring ÄR det nu..?!

Kristoffer passar på att byta brandvarnare på en gång. Bra!

Styrelsen i Brf Fylltratten 8 är inte bara ena baddare på att skyffla sopor, vi är även jourhavande låssmeder!

Så när ”någon” (läs frk Caroline ordförande) lyckades röra till det en smula hos ordinarie låssmed, och ordnade så att alla kom upp på vinden med sina resp. portnycklar, men glömde att även huvudnycklarna bör passa, ryckte vi alla ut i samlad trupp.

Vi menar, hur svårt kan det egentligen vara, att skruva ut en låskolv?!
Anders halade fram sin största verktygslåda och började skruva. Av någon underlig anledning så räckte det med att lossa en skruv, för att ungefär elva ytterligare saker i låset förutom just låskolven liksom trillade ut…

Vem som tog på sig att traska iväg till ordinarie låsmed imorgon, med en liten fryspåse fylld med en kompott av ståldelar? Och skämmas?
Ja, vem tror ni;)?

Fd lås...

Trapphuset i Brf Fylltratten 8 är härmed färdigrenoverat.
Har lite ångest för att vi målade över den stora väggmålningen. Den var inte K-märkt men Solna Kommun tyckte inte att vi skulle göra det. Nu bidde det så ändå men vi behöll ändå de två små. Tanken är att de skall restaureras men det är så vansinnigt dyrt så vi beslutat att suga lite på det…

Efter 7 sorger och 8 bedrövelser är nu soprummet i Brf Fylltratten 8 rent. Vi skall nu, ordföranden och jag, gå hem och pyssla ihop en voodoo-docka i form av en sopbil från Sita, som vi sen vällustigt kan sticka nålar stora nålar i.

Ordförande Caroline, med hämnd i blick...

Jag undrar igen, hur kommer det sig att det alltid blir så hejdlöst när man besöker Anette P uppe på Klippgatan?

En stilla glöggkväll med henne förvandlades ganska omgående till full veterinärutryckning, inkl hysterisk matte och baddande av kattsår.
Sid, den ståtliga norska skogskatten döpt efter Sid Vicious, är gatans kung men kommer ibland hem och uppför sig…konstigt.

Denna kväll var han helt borta, sned i ansiktet och allmänt tufsig. Sid var sjuk och det finns ingen som kan vara så sjuk som en katt…
Var det räven som setts i grannskapet som spöat upp honom?
Matte ojade sig över rävskabb och….rabies!
Matte sågs vanka ute på balkongen, med en cigg i ena handen och ett glas vin i den andra, mumlandes ”men lillalilla gubben”.
Så istället för att lugnt och stilla äta julmat och dricka glögg, sågs 3 kvinnor i sina bästa år krypandes på alla fyra för att bättre kunna klämma och känna på en (döds) sjuk katt.
Direkt såg vi att han var svullen i hela vänster ansiktshalva, och liksom sned. Hjärnblödning?!
När vi klämde och det kom ut var (hjälp vad mycket var det kom!) släpades sjukvårdsattiraljer fram och operationen började.
När vi tvättat klart syntes klart och tydligt ett bett av en huggtand i pannan på stackars Sid.

Anette ringde vetten, som å ena sidan ville att vi kom in och å andra sidan menade att det var billigare en vardag. Hur tolkar man ett sånt svar liksom?!

Efter att ha klämt och rengjort i två omgångar mår idag Sid betydligt bättre, så faran är alltså över.
Men det var dramatiskt där ett tag, när vi liksom kunde se svullnaden öka minut för minut…

Mellan all sårskötsel hann vi också med att äta julmat och dricka öl.
Och avhandla diverse gemensamma chefer, jobbet och det hysteriskt roliga ämnet bajs&kräk.

En konstig och hejdlös kväll uppe på Klippis, precis som vanligt.

Sid.

Ordförande, brf Fylltratten 8.

Precis som Neapel har vi i Brf Fylltratten 8 problem med soperiet…
Vi är nu inne på tredje veckan av misär i vårt soprum. Ikväll var det ordförandes tur att hugga i!
Sekreterare Grahn bistod med glada tillrop och en kamera:).

Styrelsen i Brf Fylltratten 8 tar inte bara viktiga ekonomiska beslut, lagar tvättmaskiner, fixar julgran till jul, byter huvudsäkringar, höststädar och vårstädar samt röjer runt på krogen.
Styrelsen i Brf Fylltratten är även sopgubbar…i -20c.

Tänk positivt!

...ok, Babak om du går in och gräver, så hejar vi på?

...Babak gräver...

PundarBettan & pojkvän Peppe bäddar för natten?

Det måste vara något i vattnet uppe på Klippgatan, eftersom det alltid händer så konstiga saker när man besöker Anette P.

Ett stilla glas vin en fredagkväll förvandlades i en grisblink till ett diskussionsinferno av sällan skådat slag. Varför blir det alltid så…hejdlöst? Är det inte allmän maskerad med hjälp av Anettes klädkammare, eller allsång och Vår tupp är död, så är det Hello Goodbye på repeat tills grannarna ringer på.

Det hela började stillsamt, med en Anette som förbannade sin nyinköpta julstjärna inhandlad på ICA. Den var ”ful som fan, knögglig och sned och hur fan GÖR man?!”. Inget onormalt med andra ord.
Efter det avhandlades under 6 timmar i tur och ordning:

Mord.
Personalpolitik.
Pedofili.
Dödandet av pedofiler.
USAs dubbelmoral.
Dödsstraff.
Kristdemokrater i allmänhet.
Svenska präster.
Äktenskap.
Hur vi röstade i senaste valet och varför.
Fredde R.
Osolidariska svenskar.
Mona Sahlin.
Tomas Bodström.

Däremellan var jag ute med Sid, Anettes katt, samt hämtade in gullungen igen.
Jag hann också med att låsa ut Therese och Anette på balkongen.

Att påstå att det inte var hetsigt stundtals, vore att ljuga eftersom vi inte var överrens, men alla skildes åt med såna där kramar ni vet, som bara utdelas efter 4 flaskor vin;).

Kvällen avrundades med att jag tog en taxi hem kl 02.00 bara för att inse att nycklarna var kvar hemma. Det händer en massa intressanta saker i min port vid den tiden på dygnet. Jag trodde att väntan på en låssmed skulle bli tråkig men uppenbarligen timade jag när folk kom hem från krogen. Först kom föreninens kassör vinglandes med en extremt full sambo i hasorna. Fem minuter senare smög grannen ovanpå in genom porten, djupt koncentrerad på att inte ta snedsteg.
Avslutningsvis gled ordföranden in med en gigantisk påse från McDonalds i näven.
En trevlig stund i porten med andra ord, även om 1500 spänn för att öppna min dörr kändes i mastigaste laget…

Therese fixar stjärnan...

Vi prioriterar mys framför piff!

Man ser direkt när en hund gjort något sattyg.
Det finns egentligen bara två varianter.
Antingen intas en lätt hukande gång med svansen mellan benen eller en trotsig, smått förbannad uppsyn.
På så sätt är hundar ganska trista.

Katter däremot….
Alltså det är helt enkelt så att det finns ingen, ingen, som kan se så extremt orättvist beskylld ut som en katt.
Det fullkomligt dryper indignation över hela pälsen.
Det spelar liksom ingen roll hur överbevisad en katt blir, han har fortfarande inte gjort något.
Jag kan säga mig var expert på ämnet, eftersom jag föddes med katt och har bott med katter i 35 år.

Jag vet att jag försökte förklara för Svarten, att det helt enkelt måste varit han som släpat runt mammas alla garn nystan i hela lägenheten (om inte annat bevisade garnstumpen i morrhåret det) men näe då, han hade ju inte gjort nåt. Sen var han sursill i en vecka. 

Och Pluttan försökte vid ett tillfälle snacka sig ur det faktumet att en svart päls full av små små papperstussar tillhörandes en massakrerad toarulle i hallen var indicier för en fällande dom. Helt oskyldig ansåg han, minst sagt indignerat.

Värst hittills är ändå Svarten, som slafsade i sig fyra lövbiffar från skärbrädan och sen var så korkad att han satt kvar i köket och tvättade sig. Och sen försökte skylla på Putte…

Syrran förbannade Elvis igår, som sannolikt är den som klev på hennes tangentbord. Det tog syrran nästan ett dygn att fatta hur hon skulle återställa Fejjan från storlek 2 punkter… 
Om han erkände? Nämen asså han låg ju och sov för fan!

Katter har vad många hundar saknar, nämligen personlighet.
Extremt charmigt om ni frågar mig.

Nu tänkte kanske ni att jag lagt ner projekt bajskorvshemstudion (syrrans benämning, märk väl..)?
Jag har ju inte pratat om den på ett tag menar jag..
Icke.

Jag anmälde mig ju till en svindyr kurs här i Solna och den skulle ju starta nu i höstas.
Klantarna på kurskontoret (heter det så?) glömde dock att meddela mig att kursen ställts in på grund av för få anmälda.
Efter att ha ryat som en besatt på dem, har jag ägnat de senaste två veckorna åt att ömsom förbanna Studiefrämjandet Solna och ömsom blängt på bajskorvshemstudion här hemma.
Igår insåg  jag det föga konstruktiva i mitt beteende, möjligen har jag blivit klokare med åren?, och tog mig ett snack med Mr Gåggel.

Och se på fan, en exakt likadan kurs startar nästa vecka i Stockholm. Raskt in med en anmälan och idag ringde de från Stockholm.
Kristina, Studiefrämjandet Stockholm: Hej, du jag såg din anmälan. Problemet är att anmälningsdatumet gick ut i 28/11 och vi la in beställningen på mjukvaran i fredags…så det blir svårt för dig att få vara med. Tyvärr. 

(paus där Grahn hämtar andan och förbereder sig så gott det går för att inte få ett gigantiskt tuppjuck)

Grahn: Så här är det, att Solna bla bla och sen var det ingen som hörde av sig och etc etc så himla dåligt alltså bla bla …och dessutom har jag mjukvaran hemma, så den kan jag ta med mig själv.

Kristina på Studiefrämjandet Stockholm blev av förklarliga skäl inte glad på sina kollegor i Solna, så efter att ha fått allt cleerat med datateknikern hos dem, har jag nu fått min plats i kursen.
Det är vad jag kallar bra service.

Kursstart 8/11: check.
Skivsläpp på typ Warner Brothers 2012: Check.
Bokning av Wembley 2013: Check.
Knark att ha i logen: Check.
Groupies: Check.
Beställning av Backstagepass till dito konsert: Oj vad ni ska få smöra kids;)…

Nu blir det lite internt här.
Jag började mitt nya jobb idag och det var helt bisarrt att under hela dagen lyssna på min handledare, som pratade exakt som Katja Lager. Katja Lager är välkänd i innebandykretsar och jag jobbade med henne under ett antal år under min förra vända i AIK.
Hon pratar klockren stockholmska, lite nasalt och resonerar sig gärna fram till poängen i det hon vill ha sagt med sig själv.
En högst märklig upplevelse.

Angående nya jobbet:
Från att ha en konstant ringande telefon att bli uppstressad över, till 3 kundsamtal på hela dagen.
Tack.

Från ideliga förklaringar meddels stor utvikbar karta för personal av vart adresserna ligger, till GPS.
Tack. 

Från tretusenfyrahundrafemtielva samtal till timmisar för att bemanna upp helgerna, till mass-SMS.
Tack.

Helt ärligt, måndagar i min branch löper sällan helt friktionsfritt men denna var den absolut lugnaste jag varit med om på 1,5 år.

Tack!

Varje ungtupp med rockstjärnedrömmar bör med jämna mellanrum bege sig ut på lokal och lyssna på blues. Grizzly är Solnabandet som lirat sen i början av 70-talet och det kan jag ju säga utan att blinka, de kan sin blues. Jävlar vad det svängde igår på East. För kvällen var de förstärkta med Peaches Staten från Chicago, en donna som Anette och jag träffade inne på dammuggen redan innan kvällen startat. Det är bara på lokala hak man utan problem kan surra med kvällens vokalist inne på dammuggen…
Och som alltid på opretto hak kan precis vad som helst hända. Därför fick vi helt plötsligt se en ur publiken äntra scenen och börja lira…tvättbräda!
Och rätt vad det var bytte man gitarrister och upp klampade ingen mindre än Hans Östlund från The Nomads och rev av några låtar.
Helt galet.

Munspelsfantom!

Peaches Staten.

Tvättbräda! Kom igen katten, det svänger ju!

Hans Östlund, The Nomads.

Stockholms bästa skivaffär ligger i Solna och är dessutom stolt sponsor till AIK innebandy dam.

I ett svagt ögonblick lovade jag Shane från Australien att ta ut arpeggion till Michael Steeles ”Following”. Han driver ju Steeles hemsida och ”Jahaaada, den har du överskickad via mejl till helgen”, kläckte jag ur mig på queenenglish (nåja).
Ibland undrar jag om inte jag är dum i hela huvudet.
Som om jag inte har en del annat att göra..
Kanske är det kärlekslåten med världens smartaste text men inte hjälper det mig.
Den är svår och Capo 2nd fret och hela baletten.
Men man får väl vara glad för det lilla, gitarrjäveln är i alla fall stämd traditionellt.

Nu är det torsdag. Jag har kommit till takt 9. Så nu vet ni vad jag har att göra hela lördagen. Liksom ring inte mig, jag ringer er…
Men vacker är den, det är den.

Anette P ojar sig över att hon ska leva som en hippie i en vecka. Tydligen är hemmets alla innerdörrar bortsläpade för uppfräschning meddels lackning och vad jag förstår uppskattas det inte av alla familjemedlemmar att behöva skita (ja vaddå? det heter ju det.) utan stängd dörr…

Ojojoj…nu fick jag ett extrem flashback från familjen Grahn, anno 1985-90, då alla bodde hemma under samma tak.
Hos familjen Grahn uppstod titt som tätt fenomenet ”Samling på toan”.

Nästan varje gång Syrran satte sig på dass (med Veckorevyn säkert…lite lugn och ro typ…jojo…) dröjde det ungefär 3 minuter innan Mamma kom på att hon just där och då behövde fråga henne något av yttersta vikt.
Sagt och gjort, in på toa klev Mamma Grahn, slog sig ner på bänken avsedd för rena badlakan och började babbla. Ofta uppstod en djup diskussion om A: Huruvida Syrran ännu ringt Skattemyndigheten angående deklarationen, eller B: Syrran verkligen skulle ha de där lappade slitna jeansen på sig?!

När samtalet börjat hetsa till sig vaknade junior Grahn, dvs jag. Nyfiken i en strut (fortfarande pratar jag om mig;)) ville ju inte missa något spännande.
Sagt och gjort, in på toa klev Junior Grahn, slog sig ner på badkarskanten och gav min synpunkt på både Skattemyndigheten och lappade jeans (Levis 501, skitsnygga var de!).

Sen vaknade de små liven, dvs alla katter. Vad är det för jidder, undrade Svarten och trängde sig in, tätt följd av Putte och Träskpaddan.

Där var vi då, Syrran på toa, Mamma på bänken, jag på badkarskanten och tre katter som minglade omkring runt benen.
Ungefär där och då, brukade syrran få tuppjuck.
VAFANKANMANFÅVAIFREPÅTOAELLER????!!!!
Och vi som liksom bara ville prata lite typ…behövde hon bli så sur?!

Snälla, kan nån erkänna att detta även hänt hemma hos dem?
Det kan ju inte bara vara hos Grahnklanen? Väl?

Det är något vi på något sätt fått med oss i familjen, detta att gå på kurs.
Det kursas hitan och ditan och på längden och på tvären.

Jag är kanske lite mer återhållsam, det är ju så mycket innebandy för min del så övrig tid går åt till gitarrspel men storesyrran är fenomenal på att kursa.
Förra terminen gick hon en glaskurs och i somras gick hon en stickkurs.

Jag har ivrigt inväntat att hon skall gå en dragspelskurs, så vi kan råckenrålla lite ihop men tydligen är detta nobla instrument nu lagt lite på is, till fördel för målning.
Nu går syrran en akvarellkurs!
Efter att ha inhandlat örtifjörton målarattiraljer inklusive matchande basker, kan ni härmed kalla henne Pablo Grahn.

Go syrran!

Hux flux kom det ett mejl från Kanada.
Det var Agneta som skrev och undrade om vi möjligen var släkt.
Det är sånt här som händer lite då och då, om man som jag och min syster släktforskar.
Agneta skrev felfri svenska fast hon flyttade från Sverige redan 1949 och bara det är imponerande. Ett intressant sammanträffande är att hon är född i Solna hon med!

Det visade sig att vi inte var släkt. Eller vi är släkt men inte blodsläkt, något som är alldeles för krångligt att förklara utan syster ysters hjälp.
Men:
Hennes farfars mor Jenny Helena Amalia von Moltzer var en gång i tiden gift med min mormors farfar Per Johan Bark.

Idag fick jag ett brev med fotokopior av Jenny von Moltzer av Agneta.
Bröllopskortet är spännande nog taget av fotograf Clara Wahlström, som visar sig vara Per Johan Barks syster. Det får en ju att fundera på om bröllopet som dokumenteras möjligen kan vara det mellan Per Johan och henne!?

Fortsättning följer…

Jenny Helena Amalia von Moltzer.

Jenny på ålderns höst och sonen Axel.

Jag har precis varit och röstat.
Jag tillhör de som tycker att det är något alldeles speciellt att göra det på valdagen.
Det var mycket folk i min röstlokal och en spänd, förväntansfull stämning rådde.

Jag, som aldrig fick några röstsedlar från SD hem i brevlådan, tog naturligtvis tillfället i akt och roffade åt mig ett gäng innan jag gick hem från vallokalen.
Äntligen har jag nu fått anlägga mitt SD-bål på ballen.
Det var mycket lustfyllt. Mycket.