Grahn barrar

Elisabeth Gustafsdotter föddes 1843 och växte upp på Hisingen i Göteborg. Hisingen på den tiden var rena rama landet och historien hade kunnat sluta helt anorlunda, om det inte vore så att Elisabeth flyttade till stora staden Göteborg. I Göteborg arbetade hon som hushållerska hos en judisk familj men finns även upptagen som prostituerad i polisregistrena 1865. Hon födde en dödfödd flicka hösten 1865, innan hon av någon dunkel anledning begav sig till London, England. I de papper som finns bevarat från hennes överfart kan man läsa att hon läste någorlunda bra men hade liten kunskap om Bibeln.

I London, utan utbildning och utan pengar levde hon i det överbefolkade, kriminella, fattiga East End. Hon gick där under namnet Elizabeth Stride, eller Long Liz och drog sig fram på att skura golv i trapphus, lite sömmmerskearbeten samt prostitution. Hon finns registrerad ett antal gånger i Thames Magistrate Court, efter att åkt fast för fylleri.

På natten den 30e september 1888 mötte hon Jack The Ripper.
Long Liz Stride hittades av ca 01.00 av en juveleraren Louis Diemschutz på väg hem i häst och vagn och är offer nummer tre som tillskrivits Jack The Ripper. Hästen ryggade för byltet i den kolsvarta gränden och  Diemschutz trodde först att Stride bara var full.
Hon fanns med halsen avskuren, vilket många tyder som att Ripper blev avbruten under mordet (ingen övrig lemlästning hade utförts)

Stride mördades endast 45 minuter före Catherine Eddowes, en annan prostituerad från samma område i Whitechapel, East End. Eddowes tros ha fått sona för det avbrutna mordet på Strides, då hon blev sönderskuren i ansiktet, halsen avskuren samt magen uppsprättad och en njure bortplockad.
Dubbelmordet går sen dess under namnet ” The double act”.

Jag gissar att Elisabeth Gustafsdotter gjorde sitt bästa för att leva ett drägligt liv. Tyvärr hade hon oturen att ta ett och annat felbeslut under resans gång och återfinns nu i en grav på Londons östra kyrkogård, där hon legat i nästan 125 år.

Elisabeth Gustafsdotter.

Long Liz post mortom.

Nu skall tant Grahn bli lite högtidlig. Ja, nästan lite pretto i all sin stillhet. Det finns väl ingenting som fängslar så mycket som ett tragiskt och djupt ovälkommet dödsfall. Så känner i alla fall jag det och det blir än värre om det handlar om  kvinnor och kryddas med barn.

Brittiska Kirsty MacColl har av Bono kallats ”sin generations Noel Coward” och Johnny Marr, tidigare gitarrist i The Smiths, menade att hennes talang kombinerade ”Ray Davies kvickhet och Beach Boys känsla för uppfinningsrika harmonier.”
MacColl fick en dunderhittar med Billy Braggs ”A new England” och Kinks ”Days”. Tillsammans med The Pogues toppade hon listorna 1987 med låten ”Fairytale of New York”. Hon skrev ”They don’t know”, som Tracy Ullman fick en megahit med 1983. Hon producerade Ullmans två första album och har körat bakom storheter som Rolling Stones, Talking Heads, Van Morrisson och Robert Plant.

18 dec år 2000, på en dyktur i Mexico tillsammans med sina två söner (10 och 12) och en dykinstruktör, rammades sällskapet av en snabbgående motorbåt. Vittnen till olyckan uppskattar båtens hastighet till 18-20 knop.
Äldsta sonen berättar flera årsenare  att ”mamma skrek simma, simma!. Sen hördes ett klonk och när jag vänder mig om simmar Louis (lillebror) i rött vatten helt panikslagen. Jag trodde först att blodet var från honom men sen såg jag mamma.”
Kirsti MacColl klövs (bokstavligen) av en snabbgående motorbåt inom ett för dykare skyddat område, 41 år gammal och med en alldeles färsk skiva på hyllorna (Tropical Brainstorm. -2000).

Vilken jäkla slöseri på talang.