Grahn barrar

Anette skriver om hippies och genast kom jag och tänka på denna lilla video från 1982. På 80-talet gjorde man rockvideos med handling. MTV? Tittar någon på den kanalen fortfarande? Gypsy handlar om just zigenare  men Stevie var och är för alltid allas våran hippie!

Precis som Anette skriver så är denna Facebookchat det nya ”telefonmaratonet”. När man var ung  yngre satt man jämt i telefon med kompisar. Efter en timme var mamma helt galen och gormade:

Men asså nu får du SLUTA prata i luren, jag ska ringa Maggan!!!!

Idag är det så mycket enklare, man kan chatta helt ostört och det som avhandlas är närapå lösningen på världens samtliga problem.
Igår pratades det uteställen under 80-talet. Anette var ju en Ritzbrud…
Flera gånger passerade vi kön till detta ställe på vår väg ut i stockholmsnatten. Även om jag klart och tydligt minns vår smått avmätta uppsyn, när vi studerade spökena som stod och hängde i kön, så kan jag inte för mitt liv begripa vart vi själva var på väg. På den tiden låg inga superheta trendhak vid Medis, som det gör idag, så det enda jag kan komma och tänka på är Hotell Malmen.
Men Hotell Malmen…där pågick diverse mystiska saker, som slagsmål, knark och en och annan hora i baren…vad gjorde vi där?!

Under den här tiden jobbade jag på restaurang och oj vad vi umgicks med diskarna. Dessa arma satar handplockades av vår chef nere på arbetsförmedlingen och de kom från Irak, Palestina eller Iran. Introduktionen till Albatross nere på Mäster Samuelsgata var ofrånkomlig, för där hängde stans Postgirobrudar och traktens utlänningar. Flera dagar i veckan satt vi servitriser, våra kockar samt diskarna kvar efter stängning och pimplade GT och rökte. Sen bar det av 400m till vänster och in på ”Alban”. Det där med att stå i kö behövdes inte, eftersom diskarna kände ägaren.
Sen pimplades det René Barbier Rose hela natten lång och röktes. Och dansades, ”Alban” hade stockholms största dansgolv och discoringen kunde bli gigantisk!
Bakis och jävlig fick man med lite tur ett par timmars sömn innan det var dags att inställa sig på jobbet igen.
Aldrig att man sjukskrev sig dagen efter, utan det var bara att bita ihop och se glad ut.

Jag fattar inte att man orkade.

I lördags var jag ute. Vi skulle till Wirströms i Gamla Stan men hamnade på något ställe i Götgatsbacken.
Några mellanöl senare var jag helt färdig…
Det var bättre förr. Tror jag.

Fastnade i ett program om Gud med Jonas Gardell igår.
Han nämnde vid något tillfälle AIDS och det fick mig att fundera en smula…

Även om mycket var glitter och glamour under mitt årtionde, så fanns såklart ett antal mörka stunder.
Palmemordet är en, kapprustningen mellan öst och väst en annan.
Och AIDS.

AIDS (som det kort och gott kallades då, HIV använde man inte) kom till allas kännedom under 80-talet och den skräck för att drabbas som alla okunniga kände, går nästan inte att beskriva, den måste upplevas.
Ingen visste riktigt vad det var men man visste att folk dog som flugor i hemska plågor.
Hur man smittades var under lång tid också oklart, vilket såklart bäddade för spekulationer.
I princip smittades man bara man tog en bög i hand, trodde många. Det låter ju helt otroligt med tanke på att det bara är drygt 20 år sen men så var det…
Jag höll på att skriva att vi idag vet bättre -och visst, vi vet bättre och är dessutom sjukdomen på spåret- men faktiskt, hur korkat det än må låta, så vet jag en annan bloggare som inte vill äta på samma porslin som en vän som är homosexuell (naturligtvis inte uttalat till vännen). Bloggaren är 43 år gammal och borde naturligtvis veta bättre. Ännu mer motbjudande är det att denna bloggare trots detta kallar sig vän till den homosexuella.

I alla fall, då, på 80-talet regerade Freddie. Queens frontman med kanske den bästa rockrösten av dem alla och med en scennärvaro få eller ingen kunde matcha, fick diagnosen HIV våren 1987. Nästan ända fram till sin död 1991 vägrade han kommentera sin sjukdom. Det var väl egentligen först i sin allra sista video, som för övrigt chockade en hel musikvärld, som faktumet inte längre gick att dölja. 
Efter att ha sett monsterframträdandet på Live Aid 1986, känns denna bara så…..sorglig. 

Tiden gick så långsamt på 80-talet. Jo det är säkert, den gjorde det!

Somrarna alldeles speciellt och det var värmebölja nästan jämt. Möjligen att det var lite värmeåska emellanåt men annars så… Bönderna klagade i tidningarna hela tiden över den brända skörden men vi tånnisar levde livets glada dagar.

Och eftersom tiden gick långsamt på 80-talet hade vi en lång startsträcka till sommaren. Vi hann förbereda oss ordentligt, så som bara 15-åriga tjejer tycker är nödvändigt.  Alltså solade vi solarium hela våren. Utan glasögon.
När den första varma sommardagen kom och Eriksdalsbadet öppnat (ja, det var endast utomhusbad på den tiden…) trippade ett glatt gäng pepparkakor ut i solgasset, moderiktiga som få.

Med fördel dressade man upp sig i kort -jag menar KORT- kjol (vän av ordning höjer ett pekfinger nu och hävdar att jag aldrig har kjol. Jo. Jag hade ju det, då på det glada 80-talet:)), tubsockor med matchande Pumps alternativt Adidas Stan Smith eller Jesussandaler, avklippt T-shirt, samt Ray Ban-brillor.

För en dag vid poolen las det sen till 2 livsnödvändiga attiraljer:
1. Solmatta från H&M. Denna solmatta var av ett silvrigt material, som tog upp solen bättre.
Solmattan användes inte så mycket, för den absorberade också värme och tvingade en att doppa sig hela tiden. Vi gick inte till Eriksdalsbadet för att bada, utan för att liksom hänga… Men mattan var med, därför att H&M var det trendigaste av de trendigaste.

2. Bergssprängare. Detta vidunder var statusprylarnas statuspryl. Ett badsällskap utan bergssprängare var inget badsällskap helt enkelt. Och man spelade blandband tills man kräktes. Blandbanden hade finputsats under flera veckor och jag minns tydligt hur malliga vi var när vi vräkte på Agnetha Fältskogs ”The heat is on” den sommaren den plågade alla vuxna.

Idag går tiden blixtsnabbt. Jag får vara glad om jag hinner få ut granjäveln innan påskriset ska in och idag flaggade chefen för sommarsemestrarna.
Och när sommaren kommer, går den så snabbt att jag knappt hinner sola baksidan innan det är september.
En lycklig sommar är en där balkongen hinner pimpas, innan mörkret sänker sig över landet, i värsta fall blir det att sippa kaffe på en hastigt utslängd pinnstol långt inne i juni…  

Så nu undrar jag, kan någon möjligen stoppa tiden? För jag hänger nämligen inte med.

Ps. Nej, jag har ingen 40-årskris. Man kan inte ha en 40-årskris när man slutade fylla år på sin 23-årsdag.

Mitt årtionde har i efterhand inte bara fått utstå hård kritik för de stora håren, axlar och överhuvudtaget sin more is more attityd. Även musiken har det fnysts åt, till viss del med rätta.

För det var ett märkligt musikårtionde, som gick från New Wave, till syntslisk modell fasansfull.
Vi som växte upp lärde oss gilla David Bowie via ”Lets Dance” och fattade inte att mannen gjort sin bästa musik 10 år tidigare. Och alla älskade Stevie Wonders ”I just called to say I love you” utan att ha en aaaaning om att dubbeln ”Songs in the Key of life” som släpptes redan 1976 är Wonder i högform.
Fleetwood Mac startade bra med ”Mirage” -82, för att -87 sälja ut sig rejält med storsäljaren ”Tango in the night”. Den överproducerade LP:n älskades naturligtvis av alla…
Men märkligast av allt är ändå Rod Stewarts 80-tal. Den killen fick verkligen en andra vår genom att helt sonika släppa två  kusliga plattor efter varandra, ”Body wishes” och ”Camouflage”. Att vandra från Maggie May till Baby Jane på lite drygt 10 år måste ju anses som en stor bedrift.

Det känns så här i efterhand som om många av ”de stora” fick ångest när syntarna dök upp och kände sig tvingade att anpassa sig. Som kameleonter eller hur man ska säga.

Det enda positiva med att vi blev lurade att köpa en massa skit på 80-talet är, att vi med gott samvete kunde ignorera 90-talets grungegegga och lyssna ikapp det vi missat.  China Girl (1983):   Life on Mars (1973): 

Nu undrar kanske vän av ordning varför jag skriver en söndag? Det är ju egentligen Frk Petterssons dag men eftersom Frk Pettersson är gravt förhindrad att ta sig till något vettigt pga en bångstyrig katt, slaskar väl jag iväg en text.

Du som är ung  yngre än mig tycker säkert att det är en självklarhet att det finns taxibilar? Ja alltså inte några stycken, utan ett helt koppel som ständigt står redo när än du känner dig lite uschlig (läs skitfull) efter en natt på krogen. Varje gång en liten liten regndroppe sakta singlar ner, så skall det stå en bil med lysande takskylt redo, så att just du slipper trängas med pöbeln i en regnfuktig T-banevagn.
Det är nästan som om det vore en mänsklig rättighet att kunna åka taxi dagarna i ända?

När jag växte upp, alltså på det ljuva 80-talet, fanns inga taxibilar. Taxinäringen var inte avreglerad, så endast ett fåtal åkare hade tillstånd att bedriva taxinäring. Ergo; det fanns inga taxibilar.
Eller ja, det fanns såklart men de var sannerligen inte många. Sommarnätterna gick väl an, för då kunde man knalla hem, men vintrarna…Jösses, vilket kaos. Taxikön utanför Centralstationen var säkerligen 200m lång varje helgvinternatt.
Vissa nätter fanns det kanske 3 lediga bilar, kändes det som. Ni kan kanske göra er en mental bild av hur det såg ut lördag natt i stockholms innerstad, där ca 5.000 apfulla stockholmare slogs om 3 taxibilar? Det var sannerligen inte vackert…

Där kunde man se tunnklädda, pimpinetta, girlygirly-tjejer, som rasade på sina uppsnofsade pojkvänner för att de inte sprungit tillräckligt fort efter den enda lediga bilen på Sveavägen. Längs E4an mot Solna syntes under nyårsnätterna, i lågskor/pumps och i full snöstorm, en karavan av hemvinglande Solnabor. Gångstilen var något stel och såg närmast plågad ut, försök gå värdigt med fötter utan känsel…
Som sagt, det var inte vackert att skåda.

Vi i min umgängeskrets hittade dock ganska omgående en fiffigt lösning på hela problemet.
Svarttaxi.
SOM den blomstrade, denna subnäring. Ojojoj, de stod i klasar längs Vasagatan, dessa driftiga unga män i sina rishögar. Och akta er vad stålar de gjorde!

Sannolikt studsar en del av er, när jag nämner svarttaxi som ett alternativ för hemfärd?
Ja, det finns all anledning att ta det varligt med detta transportmedel, helt riktigt. Man läser emellanåt om våldtäkter och misshandel så visst kan jag förstå oron.

Nu är det inte så att vi liksom tjofadderittan, kastade oss in i första bästa bil, vi var unga men knappast dumma i huvudet. Vi hade vissa uppställda kriterier och också vissa regler vi följde.
1. Åk inte med någon som har tonade rutor.
2. Åk aldrig, ALDRIG ensam.
3. Åk aldrig med någon bil med fler personer i än chauffören.

Tre mycket enkla regler, som alltid följdes till punkt och pricka.

Att åka svarttaxi medför alltid en viss risk. Det är dessutom olagligt. Det är också högst oklart vad mamma skulle sagt om hon vetat om det. 
Även om aldrig något läskigt hände så kanske det är så, att vi var ett gäng kaxiga 18-åringar, i vissa lägen helt dumma i huvudet och med vett som ett flock fiskmåsar och som bara av ren flax  inte blev rånade/nedslagna/våldtagna.

Men vi frös i alla fall aldrig om fötterna.

Följande känns säkerligen som rena rama stenåldern för er som är födda, säg…efter 1975?

Det fanns ju inga datorer på det ljuva 80-talet (hur överlevde folk?! Va? Va?) och då är ju den stora frågan, hur kommunicerade man på det lite halvslarviga sätt som man idag gör på diverse chattar (elr SMS för den delen)?

Jo, nu ska ni få höra.
Man ringde Heta Linjen!

Heta Linjen var ett antal bland ungdomar spridda, fast ändå lite halvhemliga, telefonnummer som cirkulerade i skolor och bland kompisar. Våra föräldrar fattade såklart ingenting, när gör föräldrar till tånnisar egentligen det?, och fick slag när telefonräkningen kom. Hos oss var det storesyrran som fick skulden, jag gick allt som oftast omkring med en liten gloria över huvudet (ytterligare en fördel med att vara yngst, såg man tillräckligt oskyldig ut kunde man charma mamma alla dagar i veckan:))! Min oskyldiga, på gränsen till förorättade look utvecklade jag ganska omgående till en egen konstart.
 
På Heta Linjen pratade man med totalt okända människor om ditten och datten och det hela var väldigt oskyldigt, till skillnad mot idag när småbrudar luras/smickras att visa upp hela fiddilejan* nästan, i webcameran…

Det som kändes extremt modernt och coolt var, att flera kunde prata samtidigt, nästan som dagens telefonkonferenser. De som hade de bästa Heta Linjen-numrena, var de som var mest inne.

Ett typiskt samtal på Heta Linjen kunde låta något som följer:

Jag: Hallå?
Peppe: Hallå?
Jag: HALLÅ?!
Peppe: Hallå hej de e Peppe!
Limpan: Hallå bruden, Limpan här!
Cissi: Hihi…Cissi heter jag…hihi!
Jag: Var ringer ni ifrån? Söder?
Limpan: Nää Huddinge.
Peppe: Jo jag ska på fest på Ölandsgatan, lust å henka?
Jag: Aaa…jag å Annelie å Fina å Lotta kanske kvistar förbi.
Peppe: Ballt!
Micke: Hallå?! Vem vill komma hem å dricka bira hos mig i Kungsängen?

etc etc etc.

Inte speciellt kultiverat med andra ord men är tånnisar någonsin just kultiverade?
Nej precis.
Men jäklar vad trendiga vi var!

*= Det hm..kvinnliga könsorganet har som bekant många namn. Min arbetskamrat Pernilla säger Fiddilejan. Jag själv säger Fisken.

Under senare delen av 80-talet gick vi på Albatross. Albatross var känt för att ha stockholms största dansgolv och låg på Mäster Samuelsgatan inne i City. 

Iklädd cericerosa kavaj med svarta detaljer, strassmycken och svarta pumps från Don&Donna, och utrustad med storesyrrans leg, intog jag och mina vänner klubben på onsdagar och söndagar. Lördagen gav vi bort till bönderna från förorterna;)!

 Vi drack René Barbier Rosé, tjusigt placerad i vinkylare och uppvaktades av invandrakillar i kostym. 

Och vi dansade till, till exempel detta:

Det var strålande nätter innan man delade en svarttaxi hem (Taxi var inte avreglerad då, långa väntetider blev det…) och av någon anledning var det aldrig tal om att sjukskriva sig från jobbet dagen efter. Visst var vi hemma sent, ibland mycket sent men vad jag minns var det aldrig tal om annat än att man dagen efter tog konsekvensen av sitt nattsudd.
Man var överpigg fram till lunch, och sen avverkade man resten av arbetsdagen i halvdvala och med ett plågat uttryck i ansiktet. 

Idag kan jag inte ta en öl efter jobbet en fredag ens, utan att somna i soffan halv 8.
Fan vad gammal jag känner mig…

På 80-talet solade man topless. Japp, det var rattarna i vädret för hela slanten och det var som så, att den som hade modet att under ö-luffen i Grekland trippa ner till playan utanför Disco Heaven på Kos i BIKINIÖVERDEL blev utfryst. Typ.
Så här i efterhand kan jag faktiskt tycka lite synd om alla killar. Jag menar, man var ju inte direkt diskret när man guppade runt barbröstad och att inte fler killar fick kåtslag (ursäkta språket men det heter ju så) är nästan som ett under:

Köpa läsk i strandbaren med linne på? Ehm nej.
Gå på strandpromenad med linne på? Nix.
Stå upp inför hela stranden och pruta med strandförsäljaren i linne? Icke. 

Man skyddade ju inte tufsinufsingarna mot solen heller. Det var Hawaiian Tropic olja redan dag 2 och sen var det inte mer med det. Man fick en fantastisk solbränna till slut men det kostade ett antal burkar svalkande grekisk yoghurt på kvällarna den första veckan. 

Jag sitter i detta nu och kollar på foton från Grekland -87.
Det är tur att jag är själv här hemma för det handlar om rena rama porren.
Det är tuttar i motljus, i vågskvalp, i strandtennismatch och det ena med det tredje och det är en väldig tur för alla inblandade härinne att jag (ännu) inte har en scanner…(jag lovar lägga upp när jag skaffat en;)) 

Nuförtiden skulle man säkert bli polisanmäld för förargelseväckande beteende om man klampade ner på en strand utan bikiniöverdel men då, på det ljuva 80-talet var topless var kvinnas strandkostym. 

Och vi tyckte helt ärligt att vi var skitsnygga!

Innan VHS slog igenom totalt och innan reklamkanalernas filmutbud drev upp biopriserna gick man på bio. Ofta. Alltså under mitt årtionde, 80-talet. 

Jag och min umgängeskrets hade en period i 16-17 årsåldern, då vi ständigt gick på bio.
Min mamma hade det ganska lätt kan jag konstatera så här i efterhand. Hon slapp oroa sig för mystiska nätdejter och andra nymodigheter, mig hittade man allt som oftast nere på bion på Götgatan, hulkandes till senaste snyftfilmen med Richard Gere eller Molly Ringwald. 

Jag minns än idag känslan efter att ha sett ”Till sista andetaget” med Gere. Han sköts ihjäl i filmens sista sekund och det var ingen hejd på tårsprutet… 

”Against all odds” med Jeff Bridges kan jag tänka mig att väldigt många tjejer födda 68-72 har ett starkt minne av. Slutscenen där, till tonerna av Phil Collins megahit ”Against all odds”, fick mig och ständiga biokompisen Pernilla att helt enkelt bryta ihop i biografmörkret. SOM vi hulkade! 

Men det var ju roligt också! Alla väntade ivrigt på nästa premiär av ”Tjejen som…”-filmerna.
Goldie Hawn var komedins okrönta drottning! 

Och, förstås, collegefilmens kung John Hughes, som gav oss odödliga verk som ”Sixteen Candles”, ”The breakfast club” och ”Pretty in pink”. 

En personlig favorit av honom är ”Some kind of wonderful” med en ung Mary Stuart Masterton (Stekta gröna tomater) och den ska jag faktiskt se om ikväll!

Jag är nämligen med i Lovefilm.se och frossar just nu i gamla 80-talsrullar med en touch av snyft! 

Här ska hulkas!

Det hände en sak på jobbet i förra veckan. På mitt jobb är det allt som oftast lite drama men just det HÄR som hände var som ett litet drama i sig om ni förstår?
Ungefär vid klockan fyra insåg vi att våra mobiler inte fungerade. Det var noll pinnar på displayen och vi samlades som i en spontan ring (ungefär som i ringdansen som alltid uppstod på dansgolvet på det Ljuva 80-Talet, när en bra låt spelades. För inte sysslar väl kidsen med sånt idag?!) och alla stammade meh?…meh!…meh?! och stirrade förfasat.

Världen stannade liksom upp för ett ögonblick innan vi (lite) skamset insåg att ingen av oss direkt väntade samtal från vare sig Knugen, Svenska Spel eller Brad Pitt. Men ändå, VI VAR JU INTE TILLGÄNGLIGA!!! 

På väg hem från jobbet funderade jag lite över detta faktum, att vi idag känner att vi måste vara nåbara hela tiden.
Hur var det förr, funderade jag, hur kommunicerade vi då?

Jag dagdrömde mig alltså bort till mitt årtionde, det ljuva 80-talet:)! 

När jag växte upp ringde man upp kompisarna på den vanliga telefonen och bestämde träff, och sen såg man helt enkelt till att vara på plats i utsatt tid. 

Alla som är födda och uppvuxna i Stockholm känner naturligtvis till korvmojen i hörnan Drottninggatan/Klarabergsgatan, den precis utanför en av Åhléns entréer. Där, vid just den korvmojen bestämde man träff 9 gånger av 10. Det spelade egentligen inte så stor roll vart man skulle i stan, det var ändå där man träffades och sen gick man tillsammans till målet. 

Korvojen Drottninggatan/Klarabergsgatan var central för de flesta unga på 80-talet. Missade man en träff här var kvällen körd. Det var bara att åka hem, marsch pannkaka. Det blev Dallas på TV och vem fan sköt JR?! 

Var man tidig till en träff  till korvmojen fanns det alltid något att förströ sig med. I sin Annie Lennoxfrisyr, långa kappa, stövlar från Don&Donna, stora örhängen och sotade ögonlock kunde man tex: 

Köpa en korv (såklart) och mata de 63 duvorna som alltid minglade utanför mojen, med korvbrödet. 

Lyssna på de sydamerikanska herrarna som lirade gitarr och spelade panflöjt. 

Studera de civilpoliser som smög och gjorde utfall mot gatuförsäljarna på Drottninggatan.
Javisst förstår ni, på den tiden var gatuförsäljningen något alldeles nytt och Drottninggatan, från korvmojen och ända upp nästan till Kungsgatan var fullkomligt nerlusat av gatuförsäljare. Det stod förvisso uppradade i mitten av gatan på en tjusig rad och inte var de väl så störande men ÄNDÅ, det var ju OLAGLIGT. Alltså var civilspanare på plats var och varannan dag. De stod och hängde lite oskyldigt innan de på given signal gjorde tjurrusningar mot försäljarna. Jag lovar, på 3 sek var gatan tom och denna lilla show var ganska intressant att studera när man ändå hade tiden. Sen var de tillbaka efter en halvtimme och allt liksom började om. 

Eller om man verkligen var tidig, då kunde man ta en sväng förbi plattan och nu ska ni få höra, bland alla pundare, punkare och Pudas i lådan (en helt annan historia) satt hon,

Drottningen av alla missionärer: Maria.

Alla, jag säger ALLA stockholmare vet precis vem jag pratar om och har en åsikt om detta fenomen.
Maria Johansson var gatumissionär och satt under nästan 30 år med sin orgel nere på plattan.
Där spelade och sjöng (nåja) hon frikyrkliga sånger och även Barnatro och/eller Pärleporten.
Hon sålde sina egna kassetter och delade ut mackor till de hemlösa. 

Om korvmojen Drottninggatan/Klarabergsgatan var Kungen av mötesplatser var Maria med sin orgel Plattans Ängel. 

Nu är mojen borta sen länge och även Maria.

De har ersatts av SMS och Ipod.
Jag vet inte jag, men nog känns det väl en smula futtigare?

Ps. Annie Lennoxfrisyr, inkl Blondies Clem Burke bakom trummorna. Syrran & jag såg dem på Hovet den här turnén. Hyfsat tryck i den ladan kan jag säga..;). 

Det härliga med att ha en egen blogg är, att man kan skriva om precis det man själv vill.
Jag tänker därför ägna en dag i veckan åt att helt hämningslöst hylla mitt årtionde:
80-talet.

Att växa upp i stockholms innerstad under denna period var, trots all spott och spe årtiondet fått i efterhand, helt och fullt magiskt.

 Det kom en hel del bra skivsläpp under årtiondet, Eurythmics ”Revenge” och Fleetwood Macs ”Mirage” är två exempel. Ändå är det den lilla tyskan med korpsvart hår och leopardmönstrade tights som gjort störst avtryck hos mig (förutom Stevie Nicks då förstås).
Jag pratar naturligtvis om Nena.

 Tommys Popshow var störst på TV i en tid då MTV just startat upp och youtube inte ens var påtänkt. 3 timmar pop sänt från Tyskland en gång om året var alltså allt om man verkligen ville hänga med. Alla band värda namnet deltog.

 Tre flickebarn (ni har väl inte förträngt detta Anneli och Monika?) från södermalm satt med öppna munnar framför TVn och blev, ja faktiskt helt maniskt besatta av en ung tjej som sjöng singback på tyska 1983. Tre månader senare lyckades Nena toppa både amerikanska Billboard och engelska topplistan med samma låt, 99 Luftballons. Men jag vågar nog gissa att vi tre var första fansen i sverige (efter Monicas storasyrra)! 

1984 besökte bandet Stockholm och vi hade köat ett dygn utanför Konserthuset (ja, man köpte inte biljetterna på nätet på den tiden, utan på Svala&Söderlund, skivaffären på Konserthusets gavel), för de mycket eftertraktade biljetterna. Konserten var magisk, även om jag gick med hög feber och halsont, nödtorftigt dämpat med Alvedon från mamma. Recensionerna dagen efter var förödande dåliga, där bla Per Herrey (av alla människor…) uttalade sig nedlåtande i Aftonbladet. Per Herrey…hurregud vad vi var förbannade på gubben med de töntiga gyllene skorna…

Det fina i kråksången är, att där jag nu hade kunnat såga allt som kom efter denna glimrande period, faktiskt måste credda en liten fiffig uppfinning som dök upp långt senare, nämligen Youtube! För hade inte den siten funnits idag, hade ni ju inte kunnat se just det där första klippet från Tommys Popshow som förhäxade tre 14-åringar från södermalm under det ljuva 80-talet!