Grahn barrar

I Landskrona dog idag den 78-åriga kvinnan av de skador hon fick när hon blev nedlagen på Hemköps parkering.

Här har vi ett gammalt par, som tutar på en bilist som står i vägen när de skall parkera.
Den unge mannen (20-30 år) blir då så förbannad att han först slår ner kvinnans make, för att sen ge sig på kvinnan.
Hon är alltså 78 år.
Det tål ju att upprepas, 78 år. Född 1932.

Är man född 1932 var man ute och stuffade när Elvis slog igenom på 50-talet.
Sannolikt hade hon barn i tidig tonår när 60-talets dekadens gav föräldrarna gråa hår.
Troligen blev hon mormor/farmor under 70-talet.
Glad pensionär blev hon 1997.

2010 var hon ute och finåkte med sin man i Landskrona och ett dygn senare är hon död.

Vad är det som gör att en man på mellan 20 och 30 är begåvad med en sån låg självkänsla, att man känner sig så obeskrivligt kränkt av att bli tutad på? Så kränkt att man tycker att det är fullt på sin plats att ge sig på ett gammalt par?
Jag skulle vilja träffa den här killen när de får tag i honom.
Jag vill ruska om honom och fråga hur fan han egentligen tänkte.

Snälla Landskronapolisen, ring mig när ni haffat honom.
För jag begriper faktiskt ingenting.

Det är en sak jag inte begriper.

Om ett par hörlurar i ena änden har just lurar och i den andra änden är kopplad till en MP3-spelare, hur kan det då bli en stor blaffig knut mittimellan?!

Missförstå mig rätt, alla som känner mig vet att jag har lite lätt bacillskräck. Jag VILL verkligen att folk ska hålla sig hemma när de är sjuka. Det är inte det som gör mig frustrerad.
Vad jag ifrågasätter är folks förmåga att verkligen känna efter om de inte inte är lite lite yttepyttelite skrovliga i halsen, så att man kan sjukskriva sig.

På min arbetsplats har jag tagit emot telefonsamtal från anställda som till exempel har låtit såhär:
Torsdag fm:
Jag: **** ***** det är Anna.
Kollega: Ja hej det är jag. Du jag har migränkänning, så jag tror inte jag kan jobba på lördag.
Jag: ???

Ännu värre är det med timmisar, som på fredag eftermiddag rings in till helgen, och som på lördag morgon ringer och sjukskriver sig för att de har…ont i tanden.

Vi har nu den konstiga situationen, att kollegor som inte gärna vill vara borta från jobbet, de trivs och vet att de gör ett bra jobb, raglar in med snoret fladdrande kring näsborrarna och fullpumpade med Alvedon, samtidigt som vi har ett gäng som, spekulerar jag, egentligen skulle vilja göra något annat i livet. Kanske ligga i soffan och pilla bort naveldamm? Läsa enstaka kurser på SU, med fördel konstvetenskap och genusvetenskap (nej, usch nu var jag elak)?

Ja ursäkta att jag är grinig men vad fan är det MED folk egentligen?!
Det verkar som om somliga har så låg smärttröskel att den snarast verkar handikappanpassad och jag tycker inte det är ok. Inte alls faktiskt. Lite jäkla ansvarskänsla för sitt jobb och framför allt för sina kollegor, är det för mycket att bagära? Va??

Så, nu har jag inte tid att rya mer, måste ringa in personal för den som just sjukskrev sig…Ont i armen tror jag det var frågan om denna gång…

Hela världen släcker ner från och med nu och en timme framåt, i ett samlat miljöupprop.
Jag släcker ner datorn med och återkommer senare.

Och jag väljer att totalt ignorera er skeptiker, som anser att Earth Hour är ett slag i luften.
Jag låter istället symbolhandlingen tala.
Allt går att förändra, det är bara olika svårt.

På min arbetsplats kan vad som helst hända.

På fredagar är det ofta full rulle på sjukhusen. ALLA inlagda skall helst skrivas ut och skickas hem.
Vi har ju här dilemmat med att anse att en gammal människa är, som det heter, medicinskt färdigbehandlad.
Om detta kan man träta om och det gör vi också hos oss, tro mig. Man kan ju till exempel fråga sig om en gammal människa, som uppenbart varken äter eller dricker ordentligt hemma och därför skickats in för i första hand uttorkning, verkligen, med handen på hjärtat, är medicinskt färdigbehandlad.
Läkaren har naturligtvis rätt i sin åsikt, den gamla människan är uppvätskad och klarar att gå på toa själv på sjukhuset och alltså färdig för…ja för vad egentligen?
Hemgång?
Det är här den egentliga trätan startar, fast med biståndsavdelningen i kommunen.

Där vi hävdar att den gamla inte bör skickas hem en fredag eftermiddag, med helgbemanning hos hemtjänsten att vänta, och att den gamla rimligtvis borde få åka på kortis (korttidsboende, ibland med rehab) en vecka och äta upp sig och vila ut, säger biståndet nej. Nejnejnej.
Ibland händer det att sjukhuset faktiskt har en ledig plats och erbjuder sig att behålla den gamla över helgen, just för att den gamla skall få möta sin kontaktperson hos oss på måndag istället. Ni vet trygghet och det där…
NEJNEJNEJ!!! hojtar biståndsavdelningen på kommunen då.

Är då biståndsavdelningen på kommunen ena ruskigt elaka jäklar, som saknar både fingertoppskänsla och sunt bondförnuft?
Njae…skulle jag vilja säga. Det är de nog egentligen inte.
Av en händelse jobbar jag i kommunen jag också bor i och vet att vi har en av landets allra lägsta kommunalskatter, så jag vill hävda att de är snåla. Jävligt snåla.

För det är ju så, att när en gammal människa av läkaren anses vara medicinskt färdigbehandlad, så övergår kostnaden för den gamla från landsting till kommun.
Gissa tre gånger vad som är dyrast för kommunen:
En säng på ett sjukhus, en plats på kortis, eller hjälp X3 av Hemtjänsten i egna hemmet;)? 

Men  det är lugnt, vi fortsätter oförtrutet att trolla med knäna här hos oss och släcker de bränder som följer med sena hemgångar på fredagar, och väljer att inte bråka alltför mycket över att 24-timmarsregeln (vi skall ha förvarning om hemgång senast 24 timmar innan hemgång) förbises. Igen.
För vem ska annars göra det? Du?

Mitt samvete är rent och jag har inga problem med att se mig själv i spegeln om mornarna.
Men jag hör ända upp i Råsunda, hur det skriks när det skits ner i kommunhuset.
Jag hoppas det svider riktigt ordentligt.

Alltså jag måste skvallra lite.

Min chef Kajan har ju haft semester.
Hennes kille fixade en överraskningsdate till henne.
Woohoo vad romantiskt tänkte jag när hon berättade!
Vart han hade tagit henne?
Till en kurs i att göra ost.
C’mon baby, lets do some Prästost, liksom.

Sen när blev det daterat med romantisk restaurang med levande ljus och lilla orkestern som spelar vid ens bord, undrar jag?

Herregud, syrran påminde mig just…Picassos äventyr!
Tage Dabielssons underbara lilla film om konstnären Pablo Picassos liv är klockrent tidernas bästa svenska komedi!
Jag lovar, hela sveriges skådespelarelit, i princip varenda en, har varsin roll i denna hysteriska film, som saknar riktig dialog. Alla pratar låtsasspråk och Elsa Beskow guidar oss tittare igenom handlingen. För den som inte sett den låter detta helt tokigt men tro mig, du kommer inte bli besviken när du ser den.

Att välja scen var betydligt svårare än jag trodde. Kanske den med Sven Lindberg som senil doktor? Eller när Magnus Härenstam (Hitler) och Sune Mangs (Churchill) startar andra världskriget? Eller när Pablo (Gösta Ekman) skall fråga om det finns rinnande vatten på låtsasspanska och inte gör sig förstådd hos hyresvärdinnan som pratar låtsasfranska? Eller den när Birgitta Andersson som bortskämd svensk/amerikansk  fru till snorrika Guggenheim shoppar loss på konstgalleri?
Tyvärr hittar jag inget klipp på Picassos mor (Margaretha Krook) som blir vansinnig på Picassos far (Hasse Alfredsson), när han dör för att sen vakna på begravningen och skämma ut familjen i hela byn. Ingen kan svära på låtsasspanska som Krook…

Fast nu vet jag ju. Det blir två klipp. Det ena med min absoluta favoritskådis Lena Nyman. Jag avgudar Lena. Här får hon i skepnad av finska Sirkka, framföra sin hitlåt Kalakukko. Under många många år hade jag texten på kylskåpet och den sjöngs ofta och i alla möjliga sammanhang hemma hos Grahn. Först idag har jag lärt mig att det är ett finskt matrecept hon sjunger rakt av. Genialt!
Det andra klippet är Pablo och det rinnande vattnet.
Se filmen och se den NU.

Min chef är just nu på semester men jag vet på omvägar att hon läser den här bloggen.

Hörrö Kajan, jag lovar ditt rum är helt återställt nu efter vinkvällen vi hade där i förrgår.
Vi konstaterade ganska snabbt att salt faktiskt funkar på rödvinsfläckar.

Så välkommen tillbaka imorgon!

Woohoo, vad skådar mitt norra?! Undrade jag lite käckt när jag såg det här…
Efter att ha rafsat runt efter bikinin, solbrickorna samt Hawaiian Tropic läste jag det finstilta.
Jassåjaha…15 grader.
Nåja, man får väl vara glad åt det lilla…

Jag blir lite matt nu faktiskt. På expressen.se läser jag att regeringen bett ett antal instutitioner att kolla vad konsekvensen av en tatuering kan ge. Det kanske behövs l-a-g-s-t-f-t-n-i-n-g, berättar de barskt.

Tatueringar kan kanske vara farliga. Det kanske ger cancer. Man kan kanske dö.

Ja jo…det kan de kanske eventuellt. Det är mycket som kan ge cancer och mycket man kan dö av.
Avgaser.
Sol.
Cigg.
Kaffe.
Snus (eller hur var det nu här?).
För mycket och fel mat.
Radon i våra hus.
Cykla utan cykelhjälm.
På ett obevakat övergångsställe.
En istapp i huvudet.
En bilolycka.
Av en galen mördare.
När man skall smygkorsa Klarabergsgatan.
Framför en T-bana.
Av en varg (tycker enstaka län…)
Jag har en gammal släkting som på 1800-talet blev ihjälstångad av en get, så visst, den risken finns såklart också.

Och, kanske, av en tatuering.

Men att ringa och SMSa när man kör bil, DET är inte ett dugg farligare än att lyssna på bilradion, för det har regeringen minsann bestämt.
Vi och Albaninen, liksom…våra nya bästisar.

Vad säger du Fredde, ska vi ta och ta tag i alla problem upp i rätt prioriteringsordning kanske?
Eller i alla fall sluta sila mygg och svälja kameler?
Tills dess tänker jag lägga mig under ett täcke och invänta den ofarliga framtiden,
törs ju inte fan leva livet som det är nu…

HJÄLP!!!

Ikväll skall jag och storesyrran träffa en gammal gammal kompis från Vara. Carina med make är på shoppingresa i huvudstaden och det är väl…är väl…ja vad är det egentligen, 5 år sen sist vi sågs??
Hur som helst är skall vi träffas på den gamla anrika puben Wirströms i Gamla Stan. Vi kanske ses?
Wirströms