Filed under: Anette Pettersson
Det är nånting som händer när man blir lite över 40. Från att ha kännt sig odödlig i ungefär 39 år, börjar kroppen påminna en om att det är åt helvete fel. Man börjar bli gammal. För mig hände detta nästan över en natt. Jag minns min 40-årsfest, för 3,5 år sedan. Jag festade runt i högklackat! Det skulle idag för min del vara förenat med livsfara. Dom som var med på min fest kraxar nu; ”- Hörrö, du slog på ar—et i din hall innan du ens hade bjudit på välkomstdrinken”. Jojo, men det var nån som spillt något på hallgolvet som jag halkade på, så det så! Resten av aftonen höll jag mig på klackarna. Vad jag minns iallafall.
Nu kan jag inte gå inomhus utan ecco-skor. Ena foten värker något oerhört för varje steg jag tar, och utan skor kan jag inte gå alls med den. Nästa steg är att införskaffa ett par rutiga filt-laddor.
Om jag sitter vid datorn och ska betala räkningarna via nätet, måste alla lampor vara tända. Mitt mörkerseende existerar inte. Och jag nuddar med näsan på tangentbordet för att kunna se bokstäver och siffror. För att i nästa stund slå glasögonen i skärmen då jag måste kontrollera att jag skrivit rätt. Vilket jag i nio fall av tio inte har gjort, för jag har blivit så jäkla trög i skallen.
Folk har börjat påpeka att jag säger –VA??? väldigt, väldigt ofta. Lätt framåtlutad mot den jag talar med. Jag hävdar bestämt att dessa människor är lögnare.
Om jag har suttit nersjunken i soffan någon timme, måste jag nästan ha hjälp med att komma upp. Det tar iallafall ett bra tag att liksom gunga mig upp i stående ställning. Sen går jag haltande iväg, även då lätt framåtböjd, eftersom ryggen numera tar god tid på sig att räta ut sig.
Att gå ute i snömodd och ishalka är bland det värsta jag vet. Jag är spänd i hela kroppen och fullständigt vettskrämd för att ramla. Att hamna på KS med bruten lårbenshals kan väl iallafall vänta tills jag är typ 70 år, och inte nu. Förr åkte man ju liksom kana fram på isfläckarna nedför backar, med boots eller whatever på fötterna. Idag tar jag myrsteg med rejäla curling-kängor på fötterna. Det är dessutom slutsålt på broddar på apoteket, kan jag meddela.
Häromdagen skutsade min kärbo mig till jobbet. När jag skulle kliva ut var det en isig snövall utanför dörren. Vilken syn! Per fick putta ut mig ut ur bilen. Sen stod jag där i fem minuter, hängandes på bildörren medan jag försökte lista ut var jag skulle placera fötterna i nästa gång. Per applåderade inne i bilen, kommenterade: – Mycket graciöst!!
Att gå på lokal en kväll finns inte på världskartan. För drygt tre år sedan var det bland det roligaste jag visste. Men nu…Gud så jobbigt, en massa folk att trängas med, en massa ljud, var ska man sitta, var är toan, usch vad nära mitt bord en där människan sitter, undrar om han är ute efter min plånbok, förr i tiden var dom ute efter mig minsann, måste ta taxi hem, orkar inte med T-banan… Nej, tacka vet jag ett glas vitt hemma vid köksbordet (mitt!) med en god vän.
Ibland hör jag mig själv säga saker som bara gamla människor säger. Häromdagen sa jag; ”Ja, det är inte klokt alltså, på Hemköp ligger de frysta grönsakerna huller om buller nu för tiden i kyldiskarna, det ser så ofräsht och rörigt ut, usch, det var bättre när Vivo ägde det, säger jag bara…” För några få år sedan hade jag bara konstaterat att standarden sjunkit på min vanliga butik, och gått till en annan. Det finns ju fler, liksom. Orka bry sig. (citat söner)
Det står inte på förrän jag är en av dom som läser datumstämpeln i tio minuter på mjölkpaketet, blockerar för alla andra som vill plocka åt sig mjölk, och sen bestämma mig för att just det mjölkpaketet vill jag inte ha, och tar upp nästa och börjar läsa… För att sedan vid kassan diskutera kvittot i tjugo minuter där jag med hög stämma talar om för flicksnärtan att Skogaholmslimpan ska kosta 50 öre mindre, för det stod det i reklambladet (som är tre veckor gammalt, men det har jag inte förstått)! Klockan är naturligtvis 16.45 då alla hårt heltidsarbetande vill hem fort som fan, och kön ringlar sig oändlig bakom mig. Personen närmast bakom mig i kön mumlar att jag borde skickas iväg för nödslakt. Men det hör jag inte för jag kan inte ställa in volymen på min hörapparat, den bara tjuter och piper när jag försöker. Så den ligger hemma på nattygsbordet, bredvid vattenmuggen för lösgommen.
Sedan går jag och sätter mig på bänken utanför ICA för jag behöver ju ta igen mig efter att ha stått och glott på samma datumstämpel halva dagen. Där sitter jag sen och klagar på hur ungdomen klär sig. Anna Grahn sitter bredvid mig fast på rullatorn som hon vänt så den så praktiskt förvandlas till en stol. Men innan hon satte sig kontrollerade hon att hon ställt in bromsarna på handtagen. 27 gånger. Anna klagar på att mjölken är så dyr och att hon måste äta av kattens mat för hon har inte råd med egen.
Sen går vi ut med våra rullatorer, som vi kallar för våra fästmän, mot snurr-dörrarna (i Solna Centrum), där vi blir så yra av att gå igenom den att dörrarna stannar för vi klampar omkring åt helt fel håll. Högt klagar vi då på att folk inte kan bygga ordetliga dörrar längre, det ska ju vara så modäääärnt allting nu för tiden.
Jag har bett mina söner att göra pinan kort, för dem, och slå ihjäl mig när jag börjar bete mig så. Börjar ana att den dagen är ganska nära förestående.
Filed under: Allmänt
Vad hände med Cia Berg? Ni kommer väl ihåg henne? Programledare under 80-talet för Bagen och medlem i svenska Ubangi samt medlem i Whale under 90-talet. Sen bara gick hon upp i rök. Vad hände?
Jag googlade!
Enlgt nätet driver hon numera en bokhandel på Sardinien.
Outgrundliga äro herrens vägar…
Filed under: Musik
Jag är inget större fan av Whitney Houston men frågan är om inte denna låt är världens bästa cover?
Vad upphovskvinnan Dolly Parton tycker? Något oklart men hon skrattar säkerligen hela vägen till banken;).
Filed under: Allmänt
Det är väldigt lätt hänt att man blir lite gnällig i mitt yrke. Det hör ihop med faktumet, att arbetstempot är högt, ibland löjligt högt, samt att lagda scheman är en färskvara och alltså ständigt måste underhållas. Just schemaläggning är som ett stort gigantiskt pussel, där tre kantbitar av någon anledning alltid saknas och resultatet blir därför aldrig helt perfekt.
Som omväxling mot gnället över saknade körkort, fulsjukskrivningar och konstrande anhöriga kommer här en alldeles sann liten solskenshistoria.
In dundrar ett nytt ärende. Det handlar om en gammal människa som de senaste två åren legat i sin säng.
Då menar jag bokstavligen legat i sin säng. Det här med att gå upp för att gå på toa har inte varit aktuellt till exempel…
Olika saker kan göra att en person väljer att inte kliva ur sängen om morgonen och i det här fallet handlar det om någon form av fix idé.
Att vända trenden, med en gammal människa som inte vill och som knappt har muskler kvar att kunna ens om h*n skulle vilja, är en konst som kräver sin man (eller i det här fallet en kvinna, hej vi snackar hemtjänst nu, där männen lyser med sin frånvaro;).
På ett par månader har en kollega till mig lyckats, och det gör mig och alla andra inblandade stolta.
Med envishet, tålamod och med support av sjukgymnast är nu den gamla gumman uppe och går om dagarna, sitter och myser i duschen tre gånger i veckan och är dessutom nyfrissad.
Vår kundansvariga har pratat med den gamla, som säger sig var lycklig.
Jag frågade om hon verkligen uttryckte sig så och jo, gumman använde faktiskt ordet lycklig.
Bra. Det är nämligen just det vi eftersträvar.
Grymt jobbat Attossa!!!
Filed under: Allmänt
Ingen får dömas utan rättvis prövning i domstol, det är alldeles riktigt och är dessutom follkomligt nödvändigt i en stat som säger sig vara en demokrati.
Det hindrar såklart inte mig, eller dig för den delen, att äcklas över vad vi nu kan läsa i tidningarna om fd länspolismästare Göran Lindberg.
Killen häktas på sannolika skäl -den högre häktesgraden får ju alla varningsklockor att ringa högt- för våldtäkt samt förberedelse till grov våldtäkt av barn.
Jag kan inte bestämma mig för vad som gör mig mest äcklad, uppjagad och rosenrasende,
Hans bakrund?
Eller hans pinsamma maskliknande förnekande?
Det finns några yrkesgrupper, som måste, måste föregå med gott exempel. Som helt enkelt inte har råd att gå utanför ramarna.
En av dessa är poliser.
Om vi inte kan lita på polisen, vem ska vi då kunna lita på?
Förbannade smällkåta jävla gubbjävel är det enda jag kan säga om Lindberg, som nu sabbar för så många andra hårt arbetande kollegor ute i landet.
Filed under: Allmänt
För att slipa till min tomtechica look ytterligare, och för att Pernilla ska få något mer att skaka på huvudet åt, så undrar jag:
Joan Jett, den gamla rockräven från Runnaways, spelar gitarr högerhänt men skriver vänsterhänt. Här undrar jag kort och gott hur detta är möjligt…?
(Kuriosa för alla innebandyspelare, jag kan meddela att jag var lagkamrat i AIK med en tjej som var vänsterhänt och som höll klubban i rightfattning men med leftgrepp. Såg mycket konstigt ut men funkade…)
The Bangles basist heter Michael Steele. Inget konstigt med det förutom att hon är tjej. Först tänkte jag att namnet uttalades som Michelle men icke, hon tilltalas i intervjuer och av bandkompisarna med killvarianten. Låter mycket märkligt fast samtidigt lite coolt. Här blir jag lite nyfiken på hur mamma och pappa tänkte?
Jag återkommer om jag har något mer oväsentligt att delge er…
Filed under: Allmänt
Syrran är ju också, förutom en expert på att våldgästa andras badkar, en hejjare på ord. Jag har inte tänkt på det förut, det slog mig först nu och jag kan vara lite likadan så jag inser nu av vem jag ärvt det.
Man känner sig lika lärd efter varje gång vi diskuterat något viktigt;).
Idag till exempel, när vi pratade om en välkänd svensk innebandyspelare som jobbar på hennes jobb kläckte hon ur sig följande:
”I början kändes han fjär”.
Fjär?!
Här fick jag googla lite i smyg för att hänga med i samtalet. Jag tror hon använde ordet i betydelsen ”avvisande”?..
Nästa salva från syrran var:
”Jag kände mig vederkvick”.
Vederkvick?!
Efter en snabb googling, antar jag att hon kände sig upplivad?
Som sagt kan jag vara lite likadan och favoritordet för tillfället är ad lib. Ett snyggt uttryck tycker jag som kan användas i många musiksammanhang. Man märker om man hör en riktigt säker sångare om h*n sjunger sången väldigt olika vid olika tillfällen, beroende på röstdagsform och humör (efter behag/godtycke, dvs ad lib). En mästare på detta är Stevie Nicks, som påfallande ofta till och med ändrar texten i sången från konsert till konsert, beroende på humör. Jag som såg henne både i Köpenhamn och Stockholm i höstas, hörde att hon i Köpenhamn sjöng om Rhiannon som ”is like a cat in the dark, and then she is the darkness” men i Stockholm ”she is not a cat in the dark , she is the darkness”.
Pernilla på mitt jobb tycker jag är som en liten tomte, som sitter och tänker på såna här oväsentligheter.
//Mvh TomteGrahn;).
Filed under: Allmänt
Det ringde på mobilken när jag satt och jobbade idag.
Storesyrran: Hej du jag kommer hem till dig senare.
Lillasyrran: Eh..jaha, ja det går väl bra. Jag kan ju göra fruktsallad?
Storesyrran: Har du badskum?
Lillasyrran: ….ähm…näe, men jag får väl köpa det med då…du ska låna mitt badkar med andra ord?
Storesyrran (som bara har dusch hemma): Mmm…fryser ihjäl serru.
Realtid hemma hos Grahn:
Lillesyrran bloggar, sippar kaffe och lyssnar på The Bangles.
Storesyrran har löddrat upp värsta skummet, läser ”Förintelsen inför rätta” och mumsar Marabou mjölkchoklad, inhandlad av mig (givetvis).
Det är så härligt att ”umgås” med sina nära och kära…
Filed under: Anette Pettersson
Ibland kan man läsa i våra kvällstidningar (som mest liknar de tidningar jag roar mig med på helgerna ibland – Se och Hör, Hänt i Bild och sånt) rubriker som ”Är din chef en psykopat?” Jag är verkligen inte rätt människa att bedöma om någon är psykopat eller inte. Däremot har jag genom åren haft chefer och kollegor som inte kan ha mått sådär särdeles bra i psyket, så mycket är jag i alla fall säker på.
En period arbetade jag som övergripande chef för två enheter i helt olika stadsdelar här i Stockholm. Jag styrde mina dagar utefter var jag behövdes mest. Ett helt perfekt upplägg, jag trivdes som fisken i vattnet. På det ena stället fanns det dock en verksamhetschef som hade en del egenskaper som mänskligheten skulle ha kunnat klara sig utan. Iallafall hade hennes personal mått bra mycket bättre utan henne. Hon var typen som klampade genom korridorerna på skyhöga klackar, skällde på personalen för minsta grej istället för att först kolla upp vad som egentligen hade inträffat, skar ner på deras morgonkaffe om hon inte var nöjd med något, eller helt enkelt bara hade vaknat på fel sida. Personalen gömde sig hos våra kunder (ja, så kallar vi de boende på ett servicehus, hur konstigt det nu kan låta) eller på olika balkonger istället för att vistas i de allmänna utrymmena av rädsla för att springa på Gestapo, som hon i smyg kallades.
Hon uppskattade definitivt inte när jag dök upp. Hon sa aldrig någonting direkt till mig men då jag hade kontoret bredvid hennes så kunde jag inte undgå att märka hennes starka missnöje. Jag behövde tillgång till personalakter och dokumentskåp för att kunna sköta mitt jobb. Detta skulle ha kunnat sluta med att hennes galenskap hade blommat ut till fullo och blivit ett permanent tillstånd. Hon hade aldrig någonsin tillåtit någon levandes själ att överhuvudtaget komma i närheten av dessa skåp. Och där kom jag och röjde runt och störde hela hennes världsordning. Det var så roligt att se hur hon bet ihop och blev än flammigare och rödare i plåten ju mer jag bläddrade i akterna. Helst skulle hon velat skrika rakt ut, men det gick ju inte an. Ibland gick hon in på sitt kontor, slängde igen dörren och slog på saker. Det var vansinnigt kul. Ju mer hon slog, svor och dundrade omkring, desto mer bläddrade jag… Dock var hon en enorm vad man idag kallar för energitjuv. Ju längre tiden gick desto mer dåligt mådde jag, men framför allt personalgruppen. Det slutade med att jag fick sparka henne. Tjoho, det utbrottet önskar jag att jag kunnat filma och lägga ut på You Tube. I personalrummet fanns ett test från en av kvällstidningarna uppsatt på anslagstavlan, ” Testa! Är din chef en psykopat?”
Det var lite jobbigt när det i efterhand slog mig att personalen kanske menade även mig, när dom häftade upp den..
Jag hade en Vice vd en period. Hon var inte klok på en fläck, men på ett mer raffinerat sätt. Det var mycket läskigare, i alla fall innan vi hade genomskådat henne.. Dessutom var hon min chef, vilket hon inte var sen med att understryka. Vi var på en konferensresa till Florens i några dagar. Jojo, det företaget hade kulor… Hur som helst så berättade hon högt och ljudligt på en vidrig Svengelsk-skånsk rotvälska för taxichauffören när vi var på väg till hotellet;
-Aj äääm sö vaaaajs-president öff åll siss piiiipel in sö backseat!
Att vi i baksätet inte tvärdog, begriper jag inte idag.
En kväll i Florens när hon kände sig snäll, och det hände väl ojämna torsdagar vartannat sportlov ungefär, fick hon för sig att dela ut lite fickpengar till oss! Vi satt där på uteserveringen som fågelholkar i ansiktet när hon delade ut varsina 10 euro för att vi hade skött oss så bra under konferensen tidigare på dagen. ”-tack, mamma” mumlade min kollega Thomas. Jag, däremot, fick inga pengar för jag såg så trött ut och borde gå till hotellet och lägga mig! Då reste sig Thomas upp och följde med mig, sen tömde vi minibaren och lät vice presidenten betala vid utcheckningen. Och jag var garanterat tröttare ändå dagen efter.
Denna kvinna blev kvar ett halvår, sen fick hon sparken.
Det roliga var att hon senare sökte jobb på ett jättestort vårdföretag där jag då jobbade, och en dag fick jag en jobbansökan ifrån denna skånska mara. Gissa min njutning när jag skickade ett ”Tack men Nej tack” till henne, med min underskrift.
Hämnden är ljuv, det garanterar jag!
Filed under: Allmänt
I och för sig pratar alla om att det är sydsverige som kommer att drabbas värst av det nya snöovädret som nu drar in i landet men känner jag SMHI rätt, så spådde det säkert fel i vanlig ordning (vart fan är Pohlman?! Pohlman spådde alltid rätt!). Säkert samlas allt runt Solna och ett nytt kaos utbryter.
Som om vi inte redan nu har kaos i den här delen av Sverige…
Jag blir så matt; pendeltågen är dagligen kraftigt försenade och vart sandgubbarna tagit vägen kan man ju bara fantisera om, ute och sandat har de i alla fall inte varit.
Runt om Solna Centrum fladdrar panchisarna så broddar och rollatorer står som spön i backen och själv går man som om man varit på väg till toan för stora A men inte hunnit (om ni förstår?).
Det är fult att gnälla men jag känner mig extremt gnällig just nu så här kommer lite mer:
Det är kallt också! Alla element nästan brinner och gasugnen står på med öppen lucka. För första gången på 4 år har jag underställ på mig inomhus. Det här understället är lite intressant. Jag undrar hur det kan ha krymt av att ligga i en garderob i 4 år?! Här sitter jag alltså i ett underställ som sitter som ett korvskinn och på halva rumpan samt inmuffad i en fleecepläd men det hjälper ju inte, jag fryser ihjäl!!!
Vinter är ju fint och mysigt på alla de sätt men helt ärligt, nu räcker det va?
Filed under: Innebandy
Foto Lars Hjalmarsson
Tänk att jag kan inte minnas när jag senast var så här pigg en måndag. Det känns som om det är något lurt med det hela, kanske är det något med vattnet här i Solna? Knark?
En väldigt ovanlig känsla i alla händelser…
Mer normalt är följande.
Glad i hågen rusade jag (eller, nåja, den obefintliga sandningen i den här stan, gjorde det mer till ett slirhasande i myrtempo) hem, kastade på hurran (kaffekannan för er som inte är födda i stan), bredde två hårda smörgåsar med keso och purjolök, gosade ner mig med fleecepläden i soffan, knappade på TVn för att se dubbelmatch i innebándy.
Mennehejnej, det var ju nästa måndag….
Istället var det handboll minsann och är det något som är dödens tråkigt att titta på så är det just handboll. Kan inte begripa att man kan kalla detta sport, när alla måste kleta lim i händerna för att ens kunna greppa bollen.
Och målisarna…!? Endast ett pucko ställer sig frivilligt i ett handbollsmål, om ni frågar mig.
Är besviken nu, såg fram emot Kristoffersson på bästa sändningstid.
Filed under: Allmänt
En kollega till mig har gått omkring med ryggont under flertalet år. Alla som jobbar i mitt yrke vet, att ryggont förr eller senare kommer, frågan är bara i vilken grad.
Min kollega har försökt med allt ifrån sjukgymnastik, till massage och ingenting har hjälp.
Nu när domningar i händerna tillstött, fick hon så äntligen gehör för önskan om en magnetröntgen.
I fredags kom så domen, diskbråck i halsryggen.
Efter att ha jobbat inom vården i ex antal år får tjejen ett besked, som sannolikt kommer att förändra hela hennes återstående liv. Diskbråck läker många gånger av sig själv men att fortsätta i sitt yrke känns inte speciellt förnuftigt, det menar i alla fall hennes läkare och jag är böjd att hålla med.
Så vad gör då en tjej på 44 år, med ett stort demenskunnande som hon inte kan utnyttja och med en socionomutbildning, utan C-uppsats?
I det läget är man ju inte direkt attraktiv på arbetsmarknaden om jag säger så…
Näringsminister Maud Olofsson skulle säkert utbrista i ett käckt ”du kan väl flytta till jobben!” om hon fick frågan.
Så om man har ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Sundbyberg (vilket inte är det lättaste att få) samt en dotter som går i gymnasiet, hur gör man då Maud? River kontraktet, sliter dottern ur skolan och flyttar till närmsta bästa 6 månaders vik som inte kräver vare sig relevant utbildning eller tidigare erfarenhet?
Det kanske man gör i din värld. Vad jag undrar är, hur man gör i den verkliga världen, i verkligheten.
Filed under: Allmänt
Idag har jag varit på Alf Woxneruds vernissage i gamla stan. I gamla stan är man ju verkligen inte ofta, så det var kul att virra runt i gränderna.
Med sedvanlig Grahnförvirring, själklart hade jag glömt adressen, irrades det runt ett tag innan jag fick nödringa syrran som fick ställa sig utanför lokalen och vifta med armarna som vägvisare…´
Rödtjutet var gott och tavlorna jättefina!
Filed under: Allmänt
Det var ett ganska stort antal år sen jag använde pumps. Åsa Köhler fick mig att fundera på när det var.
Vi snackade en del på jobbet under en period för nåt år sen om detta med mig i pumps, och jag minns att jag utan att tänka mig för nämnde att Guldskor ju vore nåt.
Eftersom mina kollegor är så trevliga och fantasifulla, inhandlades naturligtvis ett par präktiga guldisar åt mig på nästkommande pensionärsloppis inne på dagvården. Kanske inte 80-talets klack men sockorna är ju på plats! Och nog stapplade jag runt i korridorerna hos oss ett antal gånger, om inte annat för att att bjuda på ett skratt.
Tack Irene!
Filed under: Allmänt
Åsa Köhler önskar att jag lägger upp en 80-talsbild på mig, iförd kort skjol, tubsockor och pumps( Här.).
Svar: Aaaahahahahahaha!!! Ähm…nej.
Filed under: Allmänt
Har några timmar över, är mitt förslag att ni beger er hit:
Filed under: Allmänt
Vilken skitvecka detta har varit. Ett riktigt lågvattenmärke faktiskt.
Min arbetsgivare säljer hushållsnära tjänster. Kunder som köper hushållsnära tjänster är något helt annat än pensionärer som får beviljad hemtjänst via kommunen…något helt annat.
Det är här 40-talisterna klampar in på scenen. Och som de klampar! De 40-talister som köper hushållsnära tjänster är de som är friska men som behöver lite hjälp med vissa tyngre sysslor och de är högutbildade och har pengar.
På min kära arbetsplats har jag idag;
inkasserat två stycken utskällningar av två olika kunder med hushållsnära tjänster.
Det är komplicerat att ta emot utskällningar i mitt yrke. Och jag måste säga att det förmodligen kommer att bli värre.
40-talisterna kan inte för sitt liv begripa att vi kan vara 20 minuter sena till ett besök hos dem. Att det kan inträffa akuta saker hos kunden innan finns helt enkelt inte i deras sinnevärld.
Alltså ringer de mig och är urförbannade…
Idag var klockan 09.11, när jag åkte på min första utskällning. Kunden ville veta vart f-n (hennes ordval) personalen var, hon skulle varit här klockan 09.00 SHARP!!!
Efter att jag förklarat att personalen troligen var lite försenad från kunden innan, sannolikt har något inträffat försökte jag, blev kunden ursinnig på mig, därför att jag inte ringt och sagt att personalen var sen…
I det här läget var kunden så uppe i varv att det helt enkelt inte var meningsfullt att försöka förklara att jag varken är synsk eller har inplanterat ett chip i personalen så att jag kunde veta exakt på metern vart hon bafann sig och att hon är sen i schemat.
Vid såna här telefonsamtal gäller det bara att lyssna in och försöka vända på humörsteken, vilken tar en väldig kraft, man blir till slut ganska trött i hjärnan av att finlira med kunder på det här sättet.
Den andra utskällningen tänker jag inte ens dra här, för då blir jag bara förbannad igen…
Ytterligere en slängde på luren. Tack för det televerket…
Telefonpåslängningen rörde en tvättstuga i måndags, som avbokades av kunden samma dag. Personalen försökte lirka med kunden, hon tyckte att det kunde väl vara bra att ta den här tvättstugan som nu ändå är bokad, så att kunden slapp vänta tills nästa tillfälle om två veckor? Kunden stod på sig och då är det inte mycket att göra.
Idag kl. 11.23 ringer kunden lilla mig.
Hon vill ha tvättat idag istället eftersom hon inte fick tvättat i måndags. Skicka någon tack, som hon uttryckte det.
Eftersom den tiden för många år sen är förbi (80-tal), då vårdpersonalen hängde i klasar i grupplokalen och liksom bara väntade på att en kund skulle ringa och be om hjälp, förklarade jag läget:
Kunden bokade själv av tvättstugan i måndags, vi kan tyvärr inte skicka någon till kund därför att befintlig personal är ute och jobbar med annat.
Då kastade kunden på luren.
Tjoho liksom…
Att 40-talisterna är mer fixerade vid sig själva än tidigare generationer kan jag ta in, det är ganska givet och följer utvecklingen av Sverige (om jag får vara så djup;)). Jag tänker inte göra en lång utläggning om detta, nöjer mig med att konstatera att det är så.
Det som stör mig, det som retar upp mig mest är ändå inte denna självfixering, utan attityden mot personalen.
Jag köper inte, aldrig, att man tilltalar personalen med uttryck som ”lilla du”, ”lilla gumman” eller ”du där”. Jag accepterar inte att man som kund skriker order åt personalen och att man hytter med pekfingret. Det är oförskämt helt enkelt och det gör mig förbannad. Jag blir vansinnig, när mina kollegor reduceras till gamla tiders tjänstehjon och det är inte ok. Punkt.
Nu är det inte många 40-talister som är här inne och läser men ni fåtal som hittat hit; skärp till er! Det är ytterst svårt att hjälpa er, när ni beter er som skit (rent ut sagt).
Och samtidigt tittar jag i kristallkulan, ser år 2040-50 och ryser…då är det curlinggenerationen som klampar in.
Men då tror jag att jag befinner mig i ”de sälla jaktmarkerna”, där jag äter chips och dricker bira.
Tack Gud för det.
Filed under: Allmänt
Jag ska slänga ut granen! Vilken vecka som helst nu…
Filed under: ljuva 80-tal!
Tiden gick så långsamt på 80-talet. Jo det är säkert, den gjorde det!
Somrarna alldeles speciellt och det var värmebölja nästan jämt. Möjligen att det var lite värmeåska emellanåt men annars så… Bönderna klagade i tidningarna hela tiden över den brända skörden men vi tånnisar levde livets glada dagar.
Och eftersom tiden gick långsamt på 80-talet hade vi en lång startsträcka till sommaren. Vi hann förbereda oss ordentligt, så som bara 15-åriga tjejer tycker är nödvändigt. Alltså solade vi solarium hela våren. Utan glasögon.
När den första varma sommardagen kom och Eriksdalsbadet öppnat (ja, det var endast utomhusbad på den tiden…) trippade ett glatt gäng pepparkakor ut i solgasset, moderiktiga som få.
Med fördel dressade man upp sig i kort -jag menar KORT- kjol (vän av ordning höjer ett pekfinger nu och hävdar att jag aldrig har kjol. Jo. Jag hade ju det, då på det glada 80-talet:)), tubsockor med matchande Pumps alternativt Adidas Stan Smith eller Jesussandaler, avklippt T-shirt, samt Ray Ban-brillor.
För en dag vid poolen las det sen till 2 livsnödvändiga attiraljer:
1. Solmatta från H&M. Denna solmatta var av ett silvrigt material, som tog upp solen bättre.
Solmattan användes inte så mycket, för den absorberade också värme och tvingade en att doppa sig hela tiden. Vi gick inte till Eriksdalsbadet för att bada, utan för att liksom hänga… Men mattan var med, därför att H&M var det trendigaste av de trendigaste.
2. Bergssprängare. Detta vidunder var statusprylarnas statuspryl. Ett badsällskap utan bergssprängare var inget badsällskap helt enkelt. Och man spelade blandband tills man kräktes. Blandbanden hade finputsats under flera veckor och jag minns tydligt hur malliga vi var när vi vräkte på Agnetha Fältskogs ”The heat is on” den sommaren den plågade alla vuxna.
Idag går tiden blixtsnabbt. Jag får vara glad om jag hinner få ut granjäveln innan påskriset ska in och idag flaggade chefen för sommarsemestrarna.
Och när sommaren kommer, går den så snabbt att jag knappt hinner sola baksidan innan det är september.
En lycklig sommar är en där balkongen hinner pimpas, innan mörkret sänker sig över landet, i värsta fall blir det att sippa kaffe på en hastigt utslängd pinnstol långt inne i juni…
Så nu undrar jag, kan någon möjligen stoppa tiden? För jag hänger nämligen inte med.
Ps. Nej, jag har ingen 40-årskris. Man kan inte ha en 40-årskris när man slutade fylla år på sin 23-årsdag.
Filed under: Allmänt
Här sitter man i godan ro och lyssnar på Bangles och sippar kaffe och vad händer då?
Jo, när man kikar in på Facebook så har en vän skrivit följande:
”Nu har forskarna kommit på varför män som ligger på rygg snarkar. Det beror på att pungen ramlar ner över rövhålet och täpper igen ventilationen.”
:)!!!
Erkänn att ni tycker detta är lika kul som jag!
Samtidigt skenar fantasin…om pungen täpper till ventilationen för killarna, vad täpper då till ventilationen för tjejerna…?!
Grahn barrar 
